The magic of horse training

It's not rocket science and it's not magic. A horse is just a force of nature and if you follow and lead it with the laws of nature you will become your horses' friend - pretty much simple as that. Everyone can have that special "magic" bond with a horse if you're willing to do the work. I would say a really good trained horse can have that bond with "anyone" and not just his owner. Every trick in the book can be taught, every dressage exercise accomplished. None of us is reinventing the wheel.

Horse training and riding horses has been around for thousands of years in different shapes styles and goals. The type of riding we have today is pretty new - the one only for recreational use. Horses has been used for pulling carts and wagons, messengers, soldiers, knights and kings. But it's rather new seen in a historical perspective that "peasants" and common people can own a horse only for "the fun of it".

There are many talented and inspirational people out there. Doing wonderful work and exercises with their horses. And many of them is doing "the same work". A bow and a Piaffe can look rather different depending on what methods you use and how you train your horses but none of it is magic. It's simply work with your horse and not against it and build up strength and balance in every exercise you ask of it and the horse will reward you by becoming better.

To state the obvious - No training should come from force but rather from suggestion and asking things of it, pointing the way towards a goal. It has been done by many before us and it will be done by many after us and I think that is important to know. If you want it - truly want it you can do it since we are not wizards with wands - we're only passionate people with an obsession.

Winds of Change

This will probably come as a chock to most of you but not to the ones who know me. This is the reason why I've been so quiet lately. Winds of change are blowing here at Sangre Real. New friends to meet and old friends to part with. I needed to make this change for so many reasons. For me - for them - for the universe told me.

I am not sad - I look forward to my new future. I don't see this as failure - I see this as a lesson - a wonderful lesson! I am beyond grateful to have had this opportunity but he never belonged to me and never will.  I will not answer any questions about this or arguments. I will tell this in advance. Here is all you need to know and what I want to share. The rest is my life - the life behind the pictures and that is not something I want to share.

To try - to do all in your power and beyond - and still "fail". Expectations, reality, the truth behind the perfection. The truth behind the pictures, The truth behind the illusion.

Espartaco has been in Sweden for 2 years now. We have tried, both of us, to make it fit. To make him like the life of a normal horse - of being ridden natural - softly - no pressure anymore - no life or death challenges... I've tried to get him to enjoy life - and he has tried to like it. But the spark is beginning to fade in him. I see the longing in his eyes - the memories of the arena where he was a star. Where people clapped their hands - cheered. He doesn't settle for the simple life - he becomes more and more unhappy and I have tried everything to make him enjoy life - but there is one thing I can't give him - the one thing that is the very essence of his being.

Espartaco is no mere horse. He is something so far beyond! All I want in my life is for my horse to be happy so I have made the heart breaking decision to let Espartaco go back to his previous owner in Spain. His previous owner misses him dearly and I know Espartaco misses him to. There is no room for me in Espartacos heart - I will never be "his". He already has his human in his life... Oscar never wanted to sell him - he cried letting him go but he was forced due to some personal reasons. But Oscar wants his horse back - I know how he feels... If someone could give me Rio back... well... Some horses just goes deeper into your heart than others.

It's all so very hard to explain but some things is just impossible to put into words. It's just something the heart knows -  and the one closest to the emotions and settings.

I love Espartaco - always will and that is why I have to let him go. Give him back the life that makes him happy even though it breaks my heart. It's hard to understand how such a tough life can be something to miss - but I can't explain why but he does miss it. We can all argue and think we knows what is best for our horses. I know what life he will have back in Spain but I've tried given him what we think a horses should want but he doesn't want that - it's very hard to comprehend but I'm out of ideas to make him happy here. The lifestyle he wants is not something I want or can give him.

Life goes on - it always does and I will forever be grateful for what Espartaco taught me and what we shared. He gave me inspiration, showed me my path of what I want - what I wish and what I can do.

Espartaco - go now be happy - you were my dream and I will always love you.

Beside my wonderful Espartaco arriving in Spain safely Pålfrid has also found his new home and moved a few weeks ago to a wonderful girl named Annica. The second they met I just knew they belonged together. Pålfrid has been my friend for many years and he is one of the horses closest to my heart but this also was the right thing to do - for me to evolve, to work towards the dream I always had and the fire within that is me. To be honest I've been drowning in myself holding on to things that isn't me. I LOVE Pålfrid so I do not mean I have been holding on to him without wanting it it's just. All my life I have had Spanish horses - purebred stallions. That is me - my dream - my passion - my fire within. And nothing can change that. I needed time to heal from loosing Rio. From all the losses I've had. Of all the shattered dreams. And Pålfrid has been one of the biggest reasons of my healing and I will forever be grateful to him. He will still be in my life but now I will help him and his new owner on their path together and it feels so right and I am so happy for them!

To try to explain it all. Well suddenly it was like something showed me my new path in life. How "easy" it was. And when I made the decision an avalanche from the universe followed. And every piece of the puzzle suddenly had a perfect fit. Terror found a fantastic home, a week later Pålfrid and now Espartaco is back in Spain with the one who treasure him most of all.

And what about me then? What about my future?

Well - Things are in motion. Decisions are made. Like I said all the pieces of the puzzle fit.

I also want to say that I love you guys. For all your support, comments and love. That is why I wanted to share this with you. To tell you all the truth from my perspective so that no one can go behind my back and try to make up stories that aren't true. It's all said and done and both me and my horses are happy. And the future is a story for another day.

Espartaco

Photos by Emmy Eriksson - www.emeriphoto.com

Espartaco is really something special... A horse with TONS of attitude and not all of it in the best way. Like today... We were out riding and suddenly he did not want to go forwards. And when he doesn't want to do something you pretty much have to move the universe for him to change his mind... AND when you get him to change his mind he will be so upset and angry that he did not get his way. He is like a stubborn little boy. So today when he did not want to go I asked him gently to go but no, he lay down instead... in the snow. All that fuss instead of just moving one hoof in front of the other. Principles you know.

Mr.Ferrari is a horse that pretty much is impossible to describe. He has so much personality and is too intelligent for his own good. AND on top of that he has been a real warhorse in Spain fighting bulls as a "Rejoneo" horse. So well you can imagine how strong, brave and proud you have to be... And on top of that as well he is a clown. He can take his halter off by himself for example and he is way to proud of himself when that happens.

Espartaco hates to be out in the woods for outdoor riding, he doesn't see the point of it. His life pretty much sucks (according to him) when we move towards the beautiful forests. He is a working machine. He wants to work, train and evolve. I've never met a more "workaholic" in a horse.

He is a horse that you really have to "deserve". He will not give you anything if you don't earn it. He is by far one of the most complex and difficult horses I've ever had the chance to work with but I can't begin to describe the love I feel for this boy and how fun we have together. We both love to work, we both love to be epic and cool and full of ourselves, to be on shows, movies and photos! If you can find a soulmate in a horse Espartaco is mine. Rio was my love - my guardian spirit - my angel but Espartaco is me - my exact mirror and I am so grateful and proud to call this beyond amazing stallion my own! He is not easy and nothing is free but he makes me better in every way.

"Every rider has that one special horse, that one horse who changes everything about them."

Photo by Therese Hübner

A tribute to Rio...

I never though I would have the strength to write this. This is one of the parts I just locked down deep into my heart not to confront again... But I have to... Rio's pictures has become very popular on Instagram and I see him even when I don't want to - people cherish him and saying "he must be the most beautiful horse in the world"... You don't know the half of it..... Some part of me don't want to remember... it hurts so much I can barely breathe. I don't even know how deep down into this I want to go, or "can" go. Just thinking about him breaks me and I cannot stop my tears from falling... I have to remember how to breathe since my body just want to shut down but I have to write this... I have to tell you about him. This special and amazing horse that really brought worlds together on Facebook.

My entire life - I went searching for that missing piece. Looking for something that many considered to be a "holy grail" - a mission impossible for something that did not exist. I knew it existed... I knew it was there and I would not be complete without it. I found him... He came to me to show me I had been right all along.

Rio was so beautiful on the outside, but that was nothing compared to his inside. He was so kind, so noble and gentle. He was like a great old teacher - full of wisdom and pride. Rio was almost holy, almost sent from the Gods. Looking back I don't see him in any other way. It's impossible to describe - but those who knew him - knew us know what I mean. 

I only knew Rio for a few months but he changed my life - changed me... Never had I treasured a horse more - loved a horse more than him- I never think I will.

I bought Rio from Spain. He was a high schooled dressage horse that had been trained for top trainers - living only indoors like most of the horses in Spain. That did change when he came to Sweden!
Rio loved to be outside! He never wanted to be in a stall again! He was outside during blistering cold snow storms without a blanket, just standing here - almost smiling. He was so exceptional - he could never get enough of freedom and his friends! Seeing a stallion living together with his friends is one of the things I treasure most in life. All my stallions has always had a friend in the pasture - but Rio is the one who loved it the most!

Mine and Rios story is a very short one - even if it feels like a lifetime. Time is funny like that... And somehow I think Rio knew - and I knew that we only had a short time together - he was so full of life, he was such a gift. A messenger of peace, serenity and love.

I remember one ride when I was out riding with a friend of mine. We came to a spot where nature was just beyond stunning. I told her that this place really gave me the feeling to listen to a special song... a song I now call "Rio's song".... I took up my phone and pushed played - the tunes of Jon Henriks Fjällgrens - Daniel's jojk began spreading out in the nature. What baffled us now was that Rio was calling to something in the distance with this song! He began neighing towards the glen and did not stop until I paused the song... Like he was talking to something beyond our borders. I don't know whether or not to believe in such stuff but being in that moment gave me a feeling that Rio, was something out of this world! I understand why Heaven wanted him back....

Rios passing was simply an accident... no one knows what happened but one day we found him in the pasture with a very swollen leg. We went to the vet and we tried to save his life but he had suffered a great injury to the transverse pectoral muscle in his right front leg. The muscle was torn off and no longer attached it had moved upward towards his chest causing a massive swelling and bleeding. We tried everything to save him but one day he just lay down and did not want to get up again. I had to call the vet to put him down. The hardest call I've ever done in my entire life... 

To me life will never be the same again without Rio. People can say "just a horse" I know better. Everyone who knew Rio knows better... If I could I would trade the world to have him back but I can't. Rio will always and forever be the one and no one will ever come close...

I stood beside your bed last night, I came to have a peep.

I could see that you were crying; you found it hard to sleep.

I whinnied to you softly as you brushed away a tear,

"It's me, I haven't left you. I'm well, I'm fine, I'm here."

I was with you at my grave today; you tend it with such care.

I want to reassure you, that I'm not lying there.

I walked with you toward the house, as you fumbled for your key.

I put my head against you, nickered and said, "It's me."

You looked so very tired, and sank into a chair.

I tried so hard to let you know that I was standing there.

It's possible for me to be so near you every day. 

To say to you with certainty, "I never went away." 

You sat there very quietly, then smiled; I think you knew. 

In the stillness of that evening, I was very close to you. 

And when the time is right for you to cross the brief divide, 

I'll gallop across to greet you, and we'll stand there side by side. 

I have so many things to show you, there's so much for you to see. 

Be patient, live your journey out...then come home to be with me

https://youtu.be/nVj1Ue_EDMY

Gråhägern

Jag lovade er i förra inlägget att lägga upp Martinetes historia. Här är den, jag skrev den här för många år sedan. Det är snart 6 år sedan för att vara exakt... tiden går fort även om det känns som en livstid passerat utan honom.


PROLOG
Vinden blåste över den röda sanden. Det var hetta i luften. Kvinnorna satt med sina solfjädrar i skuggan längs väggarna utanför sina små boningshus av vit sten. Männen satt bredvid och rökte oavbrutet, och de pratade, det var som om tystnad inte ens var ett ord i deras vokabulär, högt och tydligt. De hälsade, såsom de alltid gör mot allt som råkar gå förbi. Sedan frågar de om jag ville ha något att dricka och äta, innan jag ens hunnit svara "nej tack" så var en kvinna på väg in i köket.
Jag log. Spanien var sig likt. Jag tackade för mig och gick mot stationen för att hitta bussen som sjulle ta mig till Granada. Jag steg på och min resa började. Bussen gled ut från perrongen och körde upp mot bergen. Naturen var lika vacker som förut och svarta tjurar sågs betandes vid husen i dalarna. Jag såg upp mot kullen, där kunde jag nästan se honom... vinden som slet tag i hans vita man, musklerna som spändes innan han slängde sig iväg i galopp så sanden yrde runt hovarna. Den vita kroppen som glänste i sol ljuset... ögonen som glimmade av visdom och stolthet. Mina ögon tårades och jag blinkade till. Det var då jag påminde mig själv.... Spanien hade visst förändrats.

Ett grått sto stod i skjulet, hon skulle föla vilken natt som helst. Hon var högrest och borde haft en musklad kropp, men hon var tunn och utmärglad. Zigenaren tittade till henne då och då, gav henne vatten och lite hö att tugga på. Följande dag fölade hon. Ett vitt hingstföl såg dagens ljus i mitten av augusti. Han var väldigt liten, trots sin pappa som var en stor spansk hingst och hans mor som var en högrest dam. De dömde honom på förhand. "Han har fel storlek" sa man. Sedan har han två virlvar in pannan, det betyder att han är galen. Till råga på allt föddes han vit, och detta är inte heller vanligt bland hästar. När den lille var sex månader gammal mötte han Carlos. Carlos lovade att ta den lille och rida in honom när tiden var mogen och vid 2 års ålder så fick han flytta till Carbonero El Mayor, en liten by norr om Segovia i Kastilla provinsen. Han reds in och fick lära sig olika trick som spanjorerna tycker är fint, trots att han egentligen var för ung och omusklad. "Men en levad på en 3 åring ser bra ut.". Här skiljer sig dock min mening.

Den lille som mest kallades för "tordo" vilket betyder "grå" på spanska skulle säljas. Mannen som köpte honom tyckte väl inte att han var mycket att se på för han gav honom namnet "Martinete" vilket betyder gråhäger. Men med tanke på hans långa ben, taniga hals och stripiga man så var den lille inte mycket att se på. Inte alls som sin far. Men han hade en levnadglädje och en trofasthet likt en hund. Alltig villig och alltid positiv. Han var väldigt lekfull och hade mycket energi, detta orkade inte mannen med utan lämnade tillbaka Martinete till Carlos. Den lille var nu till salu igen. Han hamnade hos en ny man. Denne förstod sig inte heller på honom. Carlos sålde nu Martinete till Madrid, där han skulle få bli boskapshäst.

Men även för denna man var han för livlig och lekfull. Man började säga att han var galen. Så han sattes i en lite hage bland massa får som blev hans närmsta vänner. Hans vita ben hade blivit ärrade, utav vad har jag dock inte fått reda på. Han hade ärr över stora delar av kroppen, svarta mönster i hans vita hårrrem. Tiden gick, fåren såldes och mannen tröttnade. Endast ett och ett halvt år hade gått sedan den första ägaren när Carlos fick tillbaka honom en fjärde gång. Han hade ingenstans att göra av honom… det var ingen som orkade med honom…

Utan att egentligen veta vad som hände, eller hur det gick till så kom en transport till Sverige och hem till mig den 15:e maj för två år sedan och en vit liten sparv lastades av. Ögonen glimmade på den tunna kroppen. Halsen och ryggen var insjunket och inte en muskel fanns att hitta på hans taniga kropp. Han var kritvit, bortsett från en ljust grå mule och sina korpsvarta ögon.

Allt som finns kvar nu.. är alla minnen… Och vilka minnen sedan!


Han var inte helt enkel från början. Det vill jag inte påstå. Utan egensinning och livlig. Nu såhär på slutet vet jag vad det berodde på. Men jag kan förstå att de kallade honom galen… Det var många turer som slutade i sken genom skogarna, utan någon som helst anledning egentligen. Jag kunde slita bettet ur hans mun men fortfarande stannade han inte. Jag var rådvill och ville sälja honom men något höll mig kvar hos honom. För någonstans i det hela började vi förstå varandra.. Ju längre tiden förflöt desto mer blev vi ett. Han blev min läromästare. Min mentor. Min psykolog och inte minst min bästa vän. Vi kunde bara leka oss genom ridpass. Vi var som två barn. Det var inte svårt att göra piruetter eller snabba vändingar. Vi kunde rusa fram i galopp och stanna på en femöring… Allt var bara skoj… Vi lekte tornerspel hemma i ridhuset när ingen såg. Med svärd och salladshuvuden som du glatt smaskade i dig när vi lekt färdigt. Du var nog den enda häst jag mött som verkligen åt allt! Kakor, kanelbullar, skogaholms med ost (varje söndag), sallad, melon och det mesta gott människor hade med sig. Tur var det att du hade en mage av stål.

Eller inte alla gånger kanske. För jag minns de gånger du hade kolik och du knappt kunde stå. Du hängde i linorna på stallgången och när jag tog in dig i din box föll du ihop och la huvudet i min famn, som om jag kunde ta bort din smärta. Eller när du rullade fast i boxen och var för upprörd för att någon skulle kunna hjälpa dig. Men när jag kom låg du stilla medans jag hjälpte dig att frigöra dina hovar. Inte ens när hela vettenhinken föll över ditt huvud fick du panik. Du var helt fantastisk… jag saknar ditt mod. Alla småsaker med dig. Alla mysiga ridturer med Tove och Ronja.

En annan sak jag saknar med dig var ditt tålamod med mig. Alla dumma saker jag kunde hitta på. Som när jag flätade in långa hårextensions i din man. Eller red runt i riddarutrustning i skogarna runt i Väsby. Eller de gångerna då vi red till veterinären vid Väsby centrum för att ta dina årliga sprutor. Vi hade nog aldrig tråkigt du och jag. För alltid skulle det hända något. Vi växte med varandra. Blev starkare, självsäkrare. Jag hörde många gånger när vi var ute att "Vilken bra hand du har om honom", "Ni ser verkligen fina ut tillsammans"

Det var du och jag Martin. Jag såg dig utvecklas, och jag med dig… Du var inte längre lika tanig och liten utan du hade blivit en riktigt fin liten häst. Men vackrast var du under dina glansdagar, sommaren 2005. Det var då alla fick se vilken fantastisk häst du var. Det var under den sommaren började viskas om änglar och sago hästar. Pegasus och enhörningar blev levande genom dig. Ditt mod, din stolthet, din visdom och din vackra silvervita hårrem.

I maj hade vi familjedag i stallet. Då visade vi för första gången upp våra lekar för publik. Svärd och snabba vändningar. Du fångade folks hjärtan den dagen. De applåderade och folk hade tårar i ögonen när vi i galopp, red ut ur ridhuset till tonerna av Hans Zimmers "Pirates of the Carribbean"

Men många minns vi dig från Skoklosterspelen. Då du bländade vacker visade upp dig iförd ditt midnattsblåa sammets schabrak. Folk har frågat mig i efterhand vem du var.. "den vackra vita hästen" säger de.. De minns dig Martin. Men hur kan man glömma? Du var där med mig i fem dagar. Då du sov i en liten inhägnad bakom paviljonerna. Med massa fulla lajvare omkring dig dygnets alla tjugofyra timmar. Men du uthärdade det. För på dagarna var du alltid glad och framåt. Du taktade glatt förbi jycklarnas föreställnignar för att stjäla publikens uppmärksamhet, du klev in i adelns paviljong för att kliva upp under tältets tyger för att sno kakor ur kakburken vid drottningens fötter. Du älskade att spendera din tid vid soldaternas läger där de bjöd dig på godis och klappade på dig dagarna i ända. Och när klockan närmade sig tre gick du alltid självmant upp till slagfältet för att lyssna på kanonernas dån. Jag tror du kände slagfältet i blodet. För du var alltid så stolt där uppe på kullen. Så vördadsfull. Så orädd, likt det var det du levde för.

Du var så underbar under Skokloster. Det var som om du tog dina sista krafter för att få visa världen vem du var. Och så älskad du blev. Vi alla älskade dig du min vackra vita… Du lyfte upp mig varje gång jag var ledsen… Gjorde mig alltid glad igen… Det var kärlek.. den där oövervinnerliga kärleken som säger: "Vart du än är eller vart du än beger dig, kommer jag alltid följa dig"

Men det var efter Skokloster du började förändras. Du var tröttare. Och knölar hade bildats på din kropp. Stora knölar på din rygg och vid dina kinder. Du var inte längre lika villig till lek, du började bli trög och sur. I oktober började jag säga till min mor att något var fel på dig. Du slängde av mig utomhus och skenade hem igen och efter den gången när du reste dig på bakbenen i ridhuset och försökte knocka mig ur sadeln då förstod jag att vi var tvunga att göra något. Och när du blev halt och vi inte hittade något fel då tog vi dig till Ultuna sjukhus i Uppsala. Där hittade den en hovböld, din kropp var fylld med bakteriella infektioner och svampinfektioner. De plegade dig för att kunna undersöka dig nogrannare. Det var då vi märkte det. Knölar längs hela din könsorgan. Det var då vi fruktade vad knölarna vid kinderna var. Jag fick domen tre timmar senare...

Jag hade stått och berättade för veterinärerna om dig. Vad du kunde och vad du hade gjort. De var helt fascinerade av dig. En sådan liten häst med ett sådant stort hjärta. Det var med sorg i hjärtat de berättade att du hade drababts av Malingt Melanom, eller skimmel cancer som det också kallas. Vissa knölar var godartade.. men de flesta var det inte… Du fick stanna kvar på Ultuna för observation ett par dagar. Men de trodde att eftesom du var så ung hade du ett tag kvar. Vi hämtade hem dig igen efter fyra dagar. Då med fem medeciner att hämta på apoteket. Schampon och antibiotika. Så jag fick ge dig sprutor en gånger om dagen i tre dagar. Sedan gick du på tabletter tre gånger dagligen frör att hindra att cancern skulle sprida sig. Du skulle gå på medicin tre gånger dagligen i resten av ditt liv. Men jag märkte att du blev inte bättre och knölarna svullnad upp. Så efter en vecka ringde jag tilbaka till Ultuna, då hade jag bestämt mig. Du skulle få sluta dina dagar. Tisdagen den 26:e januari skulle du få flyga iväg…

De sista dagarna var hårda. Jag minns sista dagen på stallgången då jag klippte av dig din vackra man för att spara den.. Jag la det vackra röda täcket på din rygg för att åka till Ultuna…. Det var då jag såg hur knölarna under din svans varade… sakta hade de börjat spricka upp… Din kropp ville inte längre… Jag hade inget annat val…

Jag lastade dig… Vägen till Uppsala har aldrig varit så lång som den sista gången med dig… Vi lastade av dig på stallplanen och ledde in dig i en utav boxarna… Två veterinärer kom in och satte en kanyl i din hals... sedan sa de att vi skulle gå när jag var redo… Jag slog armarna om din hals… Försökte hämta styrka från dig så som jag alltid gjort… "Minns du Skokloster?" sa jag till dig. Du puffade på mig med din mule.. och sa: "Klart jag gör! Kom igen, nu gör vi det här." Sedan log du mot mig… jag kände det i min själ… Och jag knäppte fast grimskaftet i din grimma.. Våran sista marsch ihop. Vårat sista slag… Vi gick genom de långa korridorerna och allt det som borde varit läskigt för dig gick du förbi utan att blinka. Vi stannade till utanför boxen som skulle få bli din sista viloplats… Då brast jag i gråt igen.. Men du sträckte på dig.. så stolt du var och så vacker, likt aldrig förr… Du kunde knappt stå still.. utan sprang nästan in i boxen framför dig.. Då gnäggade du. Precis som "tack.. jag har väntat på det här" Jag strök dig över huvudet och kysste din panna… "Jag älskar dig min vackra Martinete" Sedan fick du sprutan i din hals… och föll…

Veterinärerna lämnade mig där… Med din livlösa kropp framför mig.. Men vet du.. det såg ut som att du log… Du såg så fridfull ut där du låg… Och jag lyfte upp ditt huvud och höll det i min famn där jag satt på knä framför dig och viskade i ditt öra: "Vila i frid min broder. Vi ses igen i himlens gyllene hallar."


Martinete - Gråhägern… den fula ankungen som blev en sådan vacker svan.. jag saknar dig....

MARTINETE

1998 - 2006