Thursday, November 24, 2011

Gråhägern

Jag lovade er i förra inlägget att lägga upp Martinetes historia. Här är den, jag skrev den här för många år sedan. Det är snart 6 år sedan för att vara exakt... tiden går fort även om det känns som en livstid passerat utan honom.


PROLOG
Vinden blåste över den röda sanden. Det var hetta i luften. Kvinnorna satt med sina solfjädrar i skuggan längs väggarna utanför sina små boningshus av vit sten. Männen satt bredvid och rökte oavbrutet, och de pratade, det var som om tystnad inte ens var ett ord i deras vokabulär, högt och tydligt. De hälsade, såsom de alltid gör mot allt som råkar gå förbi. Sedan frågar de om jag ville ha något att dricka och äta, innan jag ens hunnit svara "nej tack" så var en kvinna på väg in i köket.
Jag log. Spanien var sig likt. Jag tackade för mig och gick mot stationen för att hitta bussen som sjulle ta mig till Granada. Jag steg på och min resa började. Bussen gled ut från perrongen och körde upp mot bergen. Naturen var lika vacker som förut och svarta tjurar sågs betandes vid husen i dalarna. Jag såg upp mot kullen, där kunde jag nästan se honom... vinden som slet tag i hans vita man, musklerna som spändes innan han slängde sig iväg i galopp så sanden yrde runt hovarna. Den vita kroppen som glänste i sol ljuset... ögonen som glimmade av visdom och stolthet. Mina ögon tårades och jag blinkade till. Det var då jag påminde mig själv.... Spanien hade visst förändrats.

Ett grått sto stod i skjulet, hon skulle föla vilken natt som helst. Hon var högrest och borde haft en musklad kropp, men hon var tunn och utmärglad. Zigenaren tittade till henne då och då, gav henne vatten och lite hö att tugga på. Följande dag fölade hon. Ett vitt hingstföl såg dagens ljus i mitten av augusti. Han var väldigt liten, trots sin pappa som var en stor spansk hingst och hans mor som var en högrest dam. De dömde honom på förhand. "Han har fel storlek" sa man. Sedan har han två virlvar in pannan, det betyder att han är galen. Till råga på allt föddes han vit, och detta är inte heller vanligt bland hästar. När den lille var sex månader gammal mötte han Carlos. Carlos lovade att ta den lille och rida in honom när tiden var mogen och vid 2 års ålder så fick han flytta till Carbonero El Mayor, en liten by norr om Segovia i Kastilla provinsen. Han reds in och fick lära sig olika trick som spanjorerna tycker är fint, trots att han egentligen var för ung och omusklad. "Men en levad på en 3 åring ser bra ut.". Här skiljer sig dock min mening.





Den lille som mest kallades för "tordo" vilket betyder "grå" på spanska skulle säljas. Mannen som köpte honom tyckte väl inte att han var mycket att se på för han gav honom namnet "Martinete" vilket betyder gråhäger. Men med tanke på hans långa ben, taniga hals och stripiga man så var den lille inte mycket att se på. Inte alls som sin far. Men han hade en levnadglädje och en trofasthet likt en hund. Alltig villig och alltid positiv. Han var väldigt lekfull och hade mycket energi, detta orkade inte mannen med utan lämnade tillbaka Martinete till Carlos. Den lille var nu till salu igen. Han hamnade hos en ny man. Denne förstod sig inte heller på honom. Carlos sålde nu Martinete till Madrid, där han skulle få bli boskapshäst.



Men även för denna man var han för livlig och lekfull. Man började säga att han var galen. Så han sattes i en lite hage bland massa får som blev hans närmsta vänner. Hans vita ben hade blivit ärrade, utav vad har jag dock inte fått reda på. Han hade ärr över stora delar av kroppen, svarta mönster i hans vita hårrrem. Tiden gick, fåren såldes och mannen tröttnade. Endast ett och ett halvt år hade gått sedan den första ägaren när Carlos fick tillbaka honom en fjärde gång. Han hade ingenstans att göra av honom… det var ingen som orkade med honom…


Utan att egentligen veta vad som hände, eller hur det gick till så kom en transport till Sverige och hem till mig den 15:e maj för två år sedan och en vit liten sparv lastades av. Ögonen glimmade på den tunna kroppen. Halsen och ryggen var insjunket och inte en muskel fanns att hitta på hans taniga kropp. Han var kritvit, bortsett från en ljust grå mule och sina korpsvarta ögon.


Allt som finns kvar nu.. är alla minnen… Och vilka minnen sedan!


Han var inte helt enkel från början. Det vill jag inte påstå. Utan egensinning och livlig. Nu såhär på slutet vet jag vad det berodde på. Men jag kan förstå att de kallade honom galen… Det var många turer som slutade i sken genom skogarna, utan någon som helst anledning egentligen. Jag kunde slita bettet ur hans mun men fortfarande stannade han inte. Jag var rådvill och ville sälja honom men något höll mig kvar hos honom. För någonstans i det hela började vi förstå varandra.. Ju längre tiden förflöt desto mer blev vi ett. Han blev min läromästare. Min mentor. Min psykolog och inte minst min bästa vän. Vi kunde bara leka oss genom ridpass. Vi var som två barn. Det var inte svårt att göra piruetter eller snabba vändingar. Vi kunde rusa fram i galopp och stanna på en femöring… Allt var bara skoj… Vi lekte tornerspel hemma i ridhuset när ingen såg. Med svärd och salladshuvuden som du glatt smaskade i dig när vi lekt färdigt. Du var nog den enda häst jag mött som verkligen åt allt! Kakor, kanelbullar, skogaholms med ost (varje söndag), sallad, melon och det mesta gott människor hade med sig. Tur var det att du hade en mage av stål.

Eller inte alla gånger kanske. För jag minns de gånger du hade kolik och du knappt kunde stå. Du hängde i linorna på stallgången och när jag tog in dig i din box föll du ihop och la huvudet i min famn, som om jag kunde ta bort din smärta. Eller när du rullade fast i boxen och var för upprörd för att någon skulle kunna hjälpa dig. Men när jag kom låg du stilla medans jag hjälpte dig att frigöra dina hovar. Inte ens när hela vettenhinken föll över ditt huvud fick du panik. Du var helt fantastisk… jag saknar ditt mod. Alla småsaker med dig. Alla mysiga ridturer med Tove och Ronja.




En annan sak jag saknar med dig var ditt tålamod med mig. Alla dumma saker jag kunde hitta på. Som när jag flätade in långa hårextensions i din man. Eller red runt i riddarutrustning i skogarna runt i Väsby. Eller de gångerna då vi red till veterinären vid Väsby centrum för att ta dina årliga sprutor. Vi hade nog aldrig tråkigt du och jag. För alltid skulle det hända något. Vi växte med varandra. Blev starkare, självsäkrare. Jag hörde många gånger när vi var ute att "Vilken bra hand du har om honom", "Ni ser verkligen fina ut tillsammans"



Det var du och jag Martin. Jag såg dig utvecklas, och jag med dig… Du var inte längre lika tanig och liten utan du hade blivit en riktigt fin liten häst. Men vackrast var du under dina glansdagar, sommaren 2005. Det var då alla fick se vilken fantastisk häst du var. Det var under den sommaren började viskas om änglar och sago hästar. Pegasus och enhörningar blev levande genom dig. Ditt mod, din stolthet, din visdom och din vackra silvervita hårrem.



I maj hade vi familjedag i stallet. Då visade vi för första gången upp våra lekar för publik. Svärd och snabba vändningar. Du fångade folks hjärtan den dagen. De applåderade och folk hade tårar i ögonen när vi i galopp, red ut ur ridhuset till tonerna av Hans Zimmers "Pirates of the Carribbean"


Men många minns vi dig från Skoklosterspelen. Då du bländade vacker visade upp dig iförd ditt midnattsblåa sammets schabrak. Folk har frågat mig i efterhand vem du var.. "den vackra vita hästen" säger de.. De minns dig Martin. Men hur kan man glömma? Du var där med mig i fem dagar. Då du sov i en liten inhägnad bakom paviljonerna. Med massa fulla lajvare omkring dig dygnets alla tjugofyra timmar. Men du uthärdade det. För på dagarna var du alltid glad och framåt. Du taktade glatt förbi jycklarnas föreställnignar för att stjäla publikens uppmärksamhet, du klev in i adelns paviljong för att kliva upp under tältets tyger för att sno kakor ur kakburken vid drottningens fötter. Du älskade att spendera din tid vid soldaternas läger där de bjöd dig på godis och klappade på dig dagarna i ända. Och när klockan närmade sig tre gick du alltid självmant upp till slagfältet för att lyssna på kanonernas dån. Jag tror du kände slagfältet i blodet. För du var alltid så stolt där uppe på kullen. Så vördadsfull. Så orädd, likt det var det du levde för.






Du var så underbar under Skokloster. Det var som om du tog dina sista krafter för att få visa världen vem du var. Och så älskad du blev. Vi alla älskade dig du min vackra vita… Du lyfte upp mig varje gång jag var ledsen… Gjorde mig alltid glad igen… Det var kärlek.. den där oövervinnerliga kärleken som säger: "Vart du än är eller vart du än beger dig, kommer jag alltid följa dig"


Men det var efter Skokloster du började förändras. Du var tröttare. Och knölar hade bildats på din kropp. Stora knölar på din rygg och vid dina kinder. Du var inte längre lika villig till lek, du började bli trög och sur. I oktober började jag säga till min mor att något var fel på dig. Du slängde av mig utomhus och skenade hem igen och efter den gången när du reste dig på bakbenen i ridhuset och försökte knocka mig ur sadeln då förstod jag att vi var tvunga att göra något. Och när du blev halt och vi inte hittade något fel då tog vi dig till Ultuna sjukhus i Uppsala. Där hittade den en hovböld, din kropp var fylld med bakteriella infektioner och svampinfektioner. De plegade dig för att kunna undersöka dig nogrannare. Det var då vi märkte det. Knölar längs hela din könsorgan. Det var då vi fruktade vad knölarna vid kinderna var. Jag fick domen tre timmar senare...

Jag hade stått och berättade för veterinärerna om dig. Vad du kunde och vad du hade gjort. De var helt fascinerade av dig. En sådan liten häst med ett sådant stort hjärta. Det var med sorg i hjärtat de berättade att du hade drababts av Malingt Melanom, eller skimmel cancer som det också kallas. Vissa knölar var godartade.. men de flesta var det inte… Du fick stanna kvar på Ultuna för observation ett par dagar. Men de trodde att eftesom du var så ung hade du ett tag kvar. Vi hämtade hem dig igen efter fyra dagar. Då med fem medeciner att hämta på apoteket. Schampon och antibiotika. Så jag fick ge dig sprutor en gånger om dagen i tre dagar. Sedan gick du på tabletter tre gånger dagligen frör att hindra att cancern skulle sprida sig. Du skulle gå på medicin tre gånger dagligen i resten av ditt liv. Men jag märkte att du blev inte bättre och knölarna svullnad upp. Så efter en vecka ringde jag tilbaka till Ultuna, då hade jag bestämt mig. Du skulle få sluta dina dagar. Tisdagen den 26:e januari skulle du få flyga iväg…

De sista dagarna var hårda. Jag minns sista dagen på stallgången då jag klippte av dig din vackra man för att spara den.. Jag la det vackra röda täcket på din rygg för att åka till Ultuna…. Det var då jag såg hur knölarna under din svans varade… sakta hade de börjat spricka upp… Din kropp ville inte längre… Jag hade inget annat val…

Jag lastade dig… Vägen till Uppsala har aldrig varit så lång som den sista gången med dig… Vi lastade av dig på stallplanen och ledde in dig i en utav boxarna… Två veterinärer kom in och satte en kanyl i din hals... sedan sa de att vi skulle gå när jag var redo… Jag slog armarna om din hals… Försökte hämta styrka från dig så som jag alltid gjort… "Minns du Skokloster?" sa jag till dig. Du puffade på mig med din mule.. och sa: "Klart jag gör! Kom igen, nu gör vi det här." Sedan log du mot mig… jag kände det i min själ… Och jag knäppte fast grimskaftet i din grimma.. Våran sista marsch ihop. Vårat sista slag… Vi gick genom de långa korridorerna och allt det som borde varit läskigt för dig gick du förbi utan att blinka. Vi stannade till utanför boxen som skulle få bli din sista viloplats… Då brast jag i gråt igen.. Men du sträckte på dig.. så stolt du var och så vacker, likt aldrig förr… Du kunde knappt stå still.. utan sprang nästan in i boxen framför dig.. Då gnäggade du. Precis som "tack.. jag har väntat på det här" Jag strök dig över huvudet och kysste din panna… "Jag älskar dig min vackra Martinete" Sedan fick du sprutan i din hals… och föll…




Veterinärerna lämnade mig där… Med din livlösa kropp framför mig.. Men vet du.. det såg ut som att du log… Du såg så fridfull ut där du låg… Och jag lyfte upp ditt huvud och höll det i min famn där jag satt på knä framför dig och viskade i ditt öra: "Vila i frid min broder. Vi ses igen i himlens gyllene hallar."


Martinete - Gråhägern… den fula ankungen som blev en sådan vacker svan.. jag saknar dig....
MARTINETE
1998 - 2006